Min hälsoresa

Varför hamnar vi i ohälsa och vem avgör vem som inte är frisk?

Ja dessa frågor är väldigt individuella och kan egentligen bara svaras av varje unik individ. En person kan till synes vara fullt frisk men mår inte bra medan en annan kan upplevas som ohälsosam men upplever själv att den mår toppen!

I mitt fall så har jag alltid varit intresserad av kropp och hälsa. Jag läste till undersökterska på gymnasiet och tyckte allt med kroppens anatomi och sjukdomslära var intressant. När det var dags för praktik så var omvårdnaden det jag brann mest för, att kunna ge lite guldkant på tillvaron för de vi vårdade. Jag kände dock ganska snabbt att jag påverkades negativt av att jobba inom sjukvårdssektorn och ville fokusera mer på friskvård.

Jag vidareutbildade mig då till hudterapeut och genom det valet kom jag in i en bransch där jag trivdes och blev kvar i nu snart 30 år.

Jag har under mina första 30 år haft en tacksam kropp. Den har tagit mig dit jag vill trots att jag under perioder jobbat för mycket, slarvat med maten och tränat för lite. Kroppen hos oss människor är tålig, vi jämförs med arter som råttor och kackerlackor, så vi kan slarva ibland. Vi kan klara oss i flera år, ibland längre, men till slut så börjar kroppen skicka ut signaler. Signaler som är till för att tala om för oss att ”Hallå! Nu räcker det! Om du inte tar hand om mig bättre så måste jag ge symtom som tvingar dig att bromsa!”

I mitt fall var de första signalerna som kom magproblem. Egentligen har jag haft problem med magen sedan barnsben, jag var en orolig själ som la rädsla och oro i magen. Senare kom signaler som huvudvärk. I perioder åt jag huvudvärkstabletter var och varannan dag. Detta ledde till slut till mer ont i magen. Dessa signaler var ”normaltillstånd” för mig, jag vande mig vid det och fortsatte köra på. Runt 35 års ålder började jag få symtom på ”förklimakteriet”. Jag kunde få svettningar både på nätter och ibland på dagarna. Jag upplevde ledvärk i mina handleder och med tanke på mitt jobb blev jag orolig att det var början till reumatism. Provade olika hälsokostpreparat med varierat resultat. Vid 37 fick jag mitt andra (och sista) barn. I samband med min mammaledighet kände jag att lederna blev bättre och svettningarna avtog, likaså huvudvärken.

När jag återvände till jobbet så var ju inte kraven färre. Nu hade jag företaget med mellan 2-3 anställda att ansvara för, barn och familj med allt vad det innebär, så snart var jag tillbaka med mina symtom igen och nu började jag även få eksem på ögonlocken, sprickor i mungiporna, en mage som kunde vara förstoppad i över en vecka, hjärtklappning, sömnbesvär och en yrsel som kom och gick. När jag skriver detta nu så kan jag skämmas över hur jag blundade för kroppens signaler men där och då kommer det krypande och blir ”normalt” plus att man ser ingen utväg. Jobbet måste skötas, familjen måste tas hand om, matlagning, städning, föräldrar osv allt kräver sin tid.
Jag var inte unik – såhär har de flesta kvinnor det idag.

För mig ledde detta till att jag runt 40 – 45års ålder hade ett hormonsystem som var ur balans. Jag kunde ha hemsk pms, migränhuvudvärk, ledvärk, svettningar, magbesvär, sveda och klåda i underlivet, utebliven sexlust och ett humör som liknade en berg och dalbana, gråt ena stunden och ilska nästa. Familjen visste aldrig vilken ”mamma” som skulle komma hem på kvällen.

Till slut kände jag att enda chansen för mig att ta tag i min hälsa var att bromsa. Detta ledde till det stora beslutet att lägga ner verksamheten som jag drivit i 25 år, en blomstrande sådan, men också en verksamhet som krävde mitt fulla fokus fler timmar än jag hade på dygnet.

Så vid 45 år, 2020, valde jag att flytta hem och jobba själv för första gången på 23 år. I början var det en tuff omställning. Min kropp var så full av stresshormoner att jag hade svårt att komma till ro och sova och att bara sköta jobbet, utan anställda och en lokal på över 100kvm, blev en så omställning med en kombinerad rastlöshet och stress. Jag minns att det första 6 månaderna hemma sprang jag som en yr höna mellan salongsdelen och in i huset. Jag kände mig stressad fast jag inte hade något att vara stressad över. Tids nog började min kropp att landa och många av mina symtom försvann sakta men säkert tack vare ändrade vanor. Men mina hormonella obalanser var till viss del kvar, och det med ålderns rätt.

2021 började jag få långtråkigt 😉 Jag hittade då en utbildning till hälsocoach och kostrådgivare där man även fokuserade på stress och hormonhälsa. Jag hoppade på utbildningen med en tanke på att få ytterligare kunskap hur jag skulle hjälpa min egen kropp i balans. Två år senare blev jag klar och kan idag säga att med hjälp av kost, motion, sömn, egenvård, balans mellan jobb och privatliv så mår jag bra. Jag är inte felfri, jag har fortfarande dippar där jag faller för frestelsen och äter lite mer socker än vad jag mår bra av men jag ser det som positivt.. även solen har sina fläckar 😉
Jag kan dock idag känna och veta skillnaden på vad min kropp vill ha och inte. Jag har lärt mig lyssna på signalerna och även fast jag fortfarande (i skrivandets stund 49 år) är i ett förklimakterie så har jag idag inga problem med svettningar, ledvärk eller andra symtom på hormonell obalans. Jag hoppas kunna glida in i klimakteriet hyfsat smärtfri.

Jag hoppas med min resa och kunskap kunna hjälpa andra som lider av kroppsliga symtom som uppkommit av stress, felaktig kost, brist på rörelse, felaktig andning eller vad det nu kan vara. Så många kvinnor med mig lider av hormonella obalanser som ofta kommer av att vi inte tar hand om vår kropp, inte för att vi inte vill, utan för att samhället ser ut som det gör.

Vår art ”Homo sapien” = den moderna människan har varit oförändrad i sin art och DNA sedan ca 200 tusen år tillbaka. Vi kvinnor skapades då i vår sammansättning av hormoner till att föda barn, hålla elden vid liv, laga mat och sköta omvårdnad av våra gamla och unga. Mannen skapades med sin sammansättning av hormoner för att se till att familjen överlevde genom att jaga, fiska, strida och bygga. Mannen fick testosteron som reagerar positivt på adrenalin – detta för att de skulle kunna springa fort eller bli stark för att strida. Kvinnans nivå av testosteron är betydligt lägre och våra könshormoner progesteron och östrogen reagerar tyvärr inte lika positivt på adrenalin vid stresspåslag.

Men vad har detta med nutidens kvinna att göra? Jo ser man på urkvinnan och det hennes kropp var ämnda för så gör vi allt detta även idag. Ja vi kanske inte behöver vaka över en eld och vi har en tvättmaskin och kanske diskmaskin som kan underlätta vårt arbete men utöver detta så har många kvinnor idag ett heltidsarbete utöver allt som ska göras i hemmet. Vi har kanske föräldrar på annan ort som ska ses över. Vi har vänner som vi vill hålla kontakten med. Vi har träningspass och kanske en hobby som vi vill få tid med vid sidan om hemmet som ska skötas, maten som ska lagas, barnen som ska hämtas, lämnas och umgås med. Allt för att vi självklart VILL men på bekostnad av vår egen hälsa. Man frågar sig varför kvinnor över 35 är de som äter mest antidepressiva läkemedel och varför ”utbrändhet” har blivit en ny folksjukdom? Man undrar varför autoimmuna sjukdomar ökar för varje årtioende som går?

Titta bara tillbaka 100 år, på våra förfäder som levde i början på 1900-talet där kvinnorna fortfarande var hemmafruar i stor utsträckning och där vi åt mat som var lagad från grunden. Visst fanns det sjukdomar då också men inte i samma utsträckning som nu. Då var diabetes typ 2 kallad ”åldersdiabetes” för det fick man oftast efter 60 års ålder, idag hittar man diabetes typ 2 hos barn i 10-års åldern.

Vi bär alla ett ansvar för vår hälsa och vi kan alla göra något för att främja den! Min målsättning den tid jag har kvar här på jorden är att försöka sprida kunskap och ge verktyg och nycklar för att fler, precis som jag, ska ta kommandot över sitt liv sin hälsa för att kunna MÅ SITT BÄSTA JAG